Vad är det för skillnad på passiva och aktiva elektroder?
Genom alla pacemakerår har man pratat om passiva och aktiva elektroder, vilket är en ganska dum benämning egentligen. Den s.k. passiva elektroden lirkar man in mellan muskeltrådarna på insidan av höger kammare och hoppas att plasthullingarna, som ej ses på röntgen, fastnar och trycker elektrodspetsen mot hjärtväggen. Tidigare var det en skonsammare metod, som gav låga kroniska stimulationsvärden och batteri kunde sparas. Det ”passiva” låg i att operatören endast trycker in elektroden i hjärtkammaren och hoppas på att spetsen fastnar. Lossnar den prövar han ett nytt ställe. Runt spetsen bildas så småningom ärrvävnad till följd av inflammationen s.k. främmande kroppsreaktion.
Den aktiva elektroden passerar också igenom muskeltrådarna och när den träffar hjärtväggen ser man det på TV-röntgen. Med hjälp av en sorts skruvnyckel kan man rotera den ett tiotal varv från kontaktsidan, och ut ur en skyddande hylsa kommer elektrodskruven och borrar sig in i hjärtväggen. Skruven ligger skyddad i hylsan för att inte fastna i venen på väg till hjärtat. Ungefär samma inflammationsprocess sker som med en passiv elektrodspets. Skruvarna är så pass fina nuförtiden att det inte finns någon skillnad i mätvärdena mellan aktiva och passiva elektroder. De två sorterna används ungefär lika mycket. I förmaket brukar man dock använda mer skruvelektroder (aktiva).
Passiva elektroder låter kanske lite tråkigare för patienten, det har jag aldrig tänkt på. Benämning aktiv kommer helt och hållet av elektroden bedöms som mer ”aktiv” när den skruvas ut hylsan. Den engelska benämningen är ”active-fixation lead”.