ICD

Implantable Cardioverter Defibrillator

ICD är en engelsk förkortning för ”Implantable Cardioverter Defibrillator” som på svenska skulle kunna översättas med ”implanterbar, elektrokonverterare-defibrillator”. För enkelhets skull brukar man bara säga ICD eller implanterbar defibrillator.

ICD-behandlingen påbörjades ca 20 år efter det att man börjat med pacemakerbehandling mot långsam puls 1958. Det skulle visa sig att det var betydligt svårare att med elektriska impulser eller shockbehandling bryta hjärtrusningar istället för att behandla långsam puls med en vanlig pacemaker.

Patienter, som får en ICD, kan ha genomgått en hjärtinfarkt och i efterförloppet fått en hjärtrusning t.ex.kammartakykardi eller kammarflimmer. Hjärtinfarkter brukar ge en ärrbildning i hjärtmuskeln och i detta område kan det uppstå elektrisk instabilitet. Många ICD-patienter kan ha någon form av allvarligare sjukdom i hjärtats blodförsörjningssystem som åderförkalkning i kranskärlen. Andra sjukdomar ärkardiomyopati av olika slag, se lexikon. I sällsynta fall kan man få hjärtrusning som en biverkning till någon hjärtmedicin. För att upptäcka och förhindra det, brukar patienten läggas in på sjukhus, när man sätter in medicinen.

Grundprincipen för en ICD

Den implanterbara defibrillatorn måste på några sekunder upptäcka ett kammarflimmer och starta uppladdningen av kondensatorer för att få upp hög spänning som behövs. En elektrisk shock avges till hjärtat via en speciell elektrod. Syftet är att omedelbart slå ut det elektriska kaos, som föreligger i hjärtats kammarmuskulatur och som gör hjärtat oförmöget att pumpa blod och utföra sin livsviktiga uppgift.

Man kan säga att den elektriska shocken ”nollställer” hjärtat från den kaotiska, elektriska aktivitet, som råder under några ögonblick. Efter shocken brukar sinusrytmen återkomma och pulsen normaliseras, vilket vanligtvis sker. Det gäller att behandlingen påbörjas så fort som möjligt, helst inom någon minut, innan skador börjar uppträda på t.ex. hjärnan, som är mycket känslig för ett längre hjärtstillestånd.

Hur upptäcks en hjärtrusning?

Under åren har en mängd olika ICD-apparater utvecklats och de blir allt mer sofistikerade och intelligenta. Många människor får ju hög puls när de t.ex. springer och det är viktigt att inte ICD:n tolkar det som att en sjuklig hjärtklappning och avger en elektrisk shock i onödan. ICD:n känner hela tiden av vad som händer i hjärtat, precis som en pacemaker gör.

Under de senaste åren har mycket forskning lagts ned på att ICD:n verkligen ger en shock endast vid en hjärtrusning. De första defibrillatorerna kunde ge så kallade falska shocker utan att patienten hade någon hjärtrusning. De moderna defibrillatorerna har numera olika så kallade diskriminatorer, som är elektronik, som ser till att adekvat behandling ges vid rätt tillfälle. Den ICD-personal, som programmerar din defibrillator, kan med hjälp av ICD-datorn skapa ett tillförlitligt program så att ICD:n direkt gör en korrekt avkänning eller detektering och därefter avges en rad elektriska impulser till hjärtat eller en elektrisk shock.

Den elektriska strömstöten, shocken, är ofta mycket smärtsam för patienten bl.a. på grund av att bröstmuskulaturen också drar ihop sig. Genom sofistikerade mätningar beräknas tiden mellan varje hjärtslag. Blir tidsintervallet mycket kort mellan hjärtslagen innebär det att en mycket snabb puls föreligger och det styr defibrillatorns terapival. Vid kammarflimmer, som är den farligaste formen av hjärtrusning, avger ICD:n en shock inom några sekunder. Egendomligt nog finns det patienter som nästan inte känner av att de har fått en shock. Men som sagt de flesta förnimmer shockerna med starka obehag. Många patienter säger att det gör inte så mycket att det gör ont, de vet att shocken i hjärtat kanske räddar deras liv.

Man kan också tillägga att många patienter aldrig får någon mer hjärtrusning efter den första. Uppträder ingen takykardi eller kammarflimmer så avges ingen shockbehandling från defibrillatorn. Andra patienter kanske får sin hjärtrusning först efter några år. Och tyvärr några patienter får en shock kanske flera gånger i månaden.

Skonsammare ICD-behandling

Nyare defibrillatorer kan numera på olika sätt att bryta hjärtklappningattacker i kamrarna. Så fort en hjärtrusning upptäcks sker en snabb analys i ICD-dosan för att avgöra, vilken terapi som är bäst lämpad för stunden. Ibland kan det räcka med att ett visst antal elektriska impulser avges till hjärtat med en så pass svag ström, att patienten inte märker det. Misslyckas detta brytförsök prövar defibrillatorn ett något ”tuffare” program, fortfarande med svag ström. Bryts inte hjärtklappningen, eller ökar pulsfrekvensen ytterligare, återstår slutligen bara shockterapin, dvs. defibrillatorn avger en strömstöt i hjärtat som ovan beskrivits.

Detektionen (avkänningen) och ev. impulsterapi tar bara några sekunder i anspråk innan en ev. shock behöver avges och patienten tar inte skada av denna korta tid. Ibland upphör hjärtrusningen av sig själv innan ICD’n har avgett någon terapi. Någon shock avges inte i så fall, utan den uteblir och skonar patienten från en onödig shock.

Defibrillatorn har en pacemaker

ICD-behandling användes för att förhindra ofta livshotande snabba hjärtfrekvensr där mediciner inte har tillräcklig effekt. Pacemaker däremot användes nästan uteslutande för att behandla långsam puls. Operationerna liknar mycket varandra dvs. elektroder placeras i hjärtat och anslutes till ICD-dosan eller pacemakern.

ICD-dosan har nuförtiden även en inbyggd pacemaker, om pulsen skulle bli för långsam. Många ICD-patienter står på hjärtbromsande mediciner och pacemakern i defibrillatorn hjälper dem att få en normal puls i vila som vid ansträngning. Pacemakerimpulserna förs ner till hjärtat med samma elektroder som defibrillatorn använder.

Några reflektioner

ICD-behandling är naturligtvis en ganska drastisk terapiform med stora konsekvenser för patienten. I de flesta fall med kammarflimmer räddar den avgivna shocken eller shockerna patientens liv. Som nämts så trots obehaget och smärtan i själva shockögonblicket accepterar nästan alla patienter ICD-behandling. För närvarande finns det inga hjärtmediciner som har samma höga ”lyckandefrekvens” som en implanterbar defibrillator. Ofta väljer man att behålla de mediciner som minska risken för hjärtrusning. Detta för att patienten inte skall få fler shocker än nödvändigt.

En defibrillator är något större än en pacemakerdosa men de flesta patienter verkar inte ha så mycket bekymmer med ICD-dosfickan. Som tidigare nämts sker en ICD-implantation i lokalbedövning (vanligtvis) men när systemet testas söver man patienten några minuter. Annars är implantationen nästan identisk med en vanlig pacemakeroperation. Vanligtvis testar man hela systemet genom att inducera ett kammarflimmer och se att shockterapin fungerar som den skall. Patienten blir sövd under några minuter och känner inte av något av shocken. För säkerhets skull har man ytterligare en defibrillator i operationssalen som överför den elektriska shocken via två metallplattor som är klistrade på bröstkorgen.